Jörälv om Wivallius, Kelly, Ögren, Hansson, Nilsson

Jag gillar att läsa om litterära personligheter. Gärna om deras verk och bakgrunden till att de kom till, men också om deras liv och leverne. Alltså var journalisten Lennart Jörälvs bok Lärkans sång är icke lång. Om skalden och äventyraren Lars Wivallius en fullträff för mig. Vilket liv han levde, denne prästson från Örebrotrakten som under sextonhundratalet reste omkring i Europa och utgav sig för att vara adlig, lurade till sig pengar och satt i fängelse i långa perioder under vilka han fullkomligt spottade ur sig dikter, brev och rättsinlagor till sitt eget försvar. Jisses säger jag bara!

Joyce Carol Oates är som väl alla vet en nästan onaturligt produktiv författare. Hon skrev tidigare psykologiska thrillers under pseudonymen Rosamond Smith, men Smith har nu gått i graven och istället ersatts av en ny pesudonym: Lauren Kelly. Den första boken heter Tag mig, tag mig med dig och handlar om en ung doktorand vid namn Lara Quade. Laras kropp och hårfäste är ärrat efter en bilkrasch med ett tåg när hon var tio år. Kraschen var dock ingen olycka; Laras mamma körde ut på järnvägsspåret med avsikt att ta livet av sig själv, sin dotter Lorraine (som Lara hette då) och sin son Ryan. Alla tre överlevde även om barnen fick en del men. Lara lämnade så fort hon kunde det lilla samhället Lake Shaheen i staten NY bakom sig och tog sitt nya namn.
Lara får plötsligt en konsertbiljett i ett anonymt brev. En man som sätter sig bredvid henne säger sig också ha fått sin biljett anonymt. Lara känner motvilja mot den bufflige mannen men dras till honom på något oförklarligt vis. Hon låter honom följa henne hem efter konserten, och det är början till en obehaglig våldsspiral.
Oates skriver som alltid jävligt bra, men jag tycker att boken tappar efter ett tag. Det är inget bra slut när man känner sig oförstående, lämnad att hänga och dingla på en tråd.

Efter detta tyckte jag att det var dags att hugga in på något så ohyggligt tråkigt som en antologi om vår statsminister Göran Persson. Makten framför allt, där en rad framstående debattörer skriver om Perssn. Mats Ögren heter redaktören. Tja. Det var inte så tungläst som jag trodde, och delvis ganska intressant. Men faktum kvarstår: jag är ointresserad av politik. För min del kan de gärna få hållas, jag har ingen vidare tilltro varken för den ena eller andra sidan.

Lättsammare var det att läsa Bob Hanssons nya bok, Halleluja liksom. Delvis är den genialisk, delvis är jag inte säker på att jag fattar vitsen - men uppfriskande är det hur som helst. Jag gillar Bob, han är så ... BOB, liksom. Den släpps någon gång i april och genom noter längst bak ska den fortsätta ut på Internet, sägs det. Den som lever får se.

Och så har jag sträckläst Johanna Nilssons nya roman De i Utkanten Älskande. (Jag måste komma ihåg att fråga redaktören varför det är versal på sista ordet i titeln. Jag fattar vitsen med stort U eftersom Kafé Utkanten är navet i boken, men Ä?) Boken handlar om några ensamma människor i Stockholm: Bea som tidigt förlorade sin mamma till cancern och pappa till flaskan och nu försörjer sig som tjuv; Mirja som jobbar på föräldrarnas kafé och drömmer om att bli fotomodell; Sofia som är fotograf och transsexuell (hon avskyr det hon har mellan benen och vägrar heta Stefan som hon döptes till); gatumusikanten Måns som har missbildade ben och är kär i Bea; och så läkaren Jack som är besatt av att få sin fru tillbaka. Det är bitvis lika bra som det brukar vara när Johanna skriver. Tyvärr blev jag jättebesviken på slutet, det kändes så himla onödigt.