Fowler, Debut 2005, Hensher, Oz, O'Connor

Å vad jag längtade efter att läsa Karen Jay Fowlers The Jane Austen Book Club. Jag älskar Austens Pride and Prejudice, och filmatiseringarna av den och andra av hennes böcker. Så jag trodde verkligen på den här boken, som uppmärksammats ganska mycket och fått fina recensioner både i tidningar och av andra läsare som skriver om böcker på nätet. Men näpp, det blev tyvärr lite platt fall. Boken levde inte alls upp till mina förväntningar. Jag känner inget för de karaktärer som deltar i bokcirkeln det handlar om. Enligt min åsikt är det bara en medelmåttig bok.

Wahlström & Widstrands antologi Debut 2005 innehåller en del poesi och en del prosa. Av de åtta debutanterna fastnade jag mest för Carola Ankarborg, Ulf Krook, Ida Linde och Ardis Noajnas.

Ann-Christin Henshers andra bok i serien om Stockholmsadvokaten Ulrika Stål, I orätta händer, utspelar sig mestadels i Bryssel. Där handlar det om EU och om de affärsjurister som flockas i den stora kolossens närhet. Spännande, otäckt, intitierat om politik på hög nivå. EU-problematik är inte mitt favvoämne och därför blev inte heller denna boken min favorit i serien - jag tycker nog att både ettan och trean är bättre - men det är klart läsvärt, författaren kan verkligen sina saker. Hensher är BRA, jag fattar inte varför hon inte slår igenom när så många sämre svenska deckarförfattare gör det.

Sen kämpade jag mig igenom den mycket hyllade En berättelse om kärlek och mörker av nobelpristippade Amos Oz, israelisk författare. En mycket sympatisk man, efter vad jag hört och uppfattat av TV-intervjuer och tidningsreportage. Och visst kan jag på sätt och vis förstå varför alla höjer den här boken till skyarna. Språket är bra. Men jag tyckte ändå att det var fruktansvärt jobbig läsning, för även om han har en intressant släkthistoria så har jag svårt att bry mig om alla dessa superintellektuella polska och ukrainska judar med diverse nojor och egenheter, som efter förföljelser lämnade Europa för att bygga upp sitt Israel, med allt vad det innebar för dem och deras barn och barnbarn. Det jag var intresserad av var berättelsen om hans mors självmord, vilket är centralt i boken, men det är en jäkla textmassa att plöja igenom för att komma dit. Och ändå blev jag inte mycket klokare. Å andra sidan, det kanske är det man alltid kommer fram till: att det faktiskt inte går att förstå varför.

En annan bok som jag läst mycket om och såg fram emot att läsa (kanske främst för att författaren Joseph O'Connor är bror till den irländska sångerskan Sinéad O'Connor som jag beundrar djupt) var Havets stjärna. Men nix, även här blev jag besviken. Ungefär på samma sätt som när jag läste Frank McCourts Ängeln på sjunde trappsteget och Roddy Doyles En stjärna kallad Henry. Den irländska svälten, misären och utvandringen till USA är helt enkelt inte ett ämne som jag står ut med att läsa om. Det är alltid så snuskigt och äckelframkallande. Not my cup of tea, så var det med det.