Kullander, Cornwell, Juska, Utvik, Karjel.

Jag gör ett försök att skriva ifatt om böcker jag läst. Det börjar någon gång i juni.

Någonting odödligt av Henrik Kullander gillade jag verkligen. Författaren är i min ålder och när han skriver om sina tonår hittar jag miljoner referenser till min egen uppväxt. Boken utspelar sig på en mindre ort i södra Sverige, jag växte upp i ett litet samhälle i mellansverige. Igenkänningsfaktorn är hög, han har ett bra språk med flyt, och det är realistiskt men finns också ett inslag av något övernaturligt. Jag menar, ett skelett grävs upp som har konstiga utväxter vid skulderbladen - vingar...? Och vad vet bokens huvudperson och hans barndomskompisar om saken? Även om jag skulle velat ha lite mer svar på slutet så tycker jag att det är en skitbra bok som är en njutning att läsa och verkligen sätter igång tankar.

Patricia Cornwells serie om rättsläkaren Kay Scarpetta må ha vattnats ur med tiden, men jag tycker fortfarande att det är hyperspännande och har inte gett upp som så många andra av hennes läsare. Trace är originaltiteln på den trettonde boken (ännu ej översatt till svenska) och den var helt okej läsning. Bättre än förra boken. Jag gillar den nye karaktären, minns inte just nu vad han heter men det är Lucys kollega jag menar. Han kan nog bli något!

En lättfotad kvinna av Jane Juska är knappast skriven för folk i min ålder, snarare för de som närmar sig pensionsåldern. Icke desto mindre är det härligt att läsa en sådan öppen skildring av en amerikansk high school-lärares erotiska äventyr på äldre dar. Inte för att boken kommer att skrälla lika mycket i Sverige som i USA - här är vi nog alla på det klara med att erotiken lever även bland kvinnor över femtio - men trots att ämnet inte är lika känsligt här som bland den amerikanska medelklassen måste jag erkänna att boken faktiskt fick mig att rodna lite vid ett par tillfällen.

Magnus Utvik som bland annat är bokrecensent har skrivit en verklighetsbaserad bok med titeln Anna, min älskade. Den handlar om hur hans flickvän och sambo får cancer. Det är en utlämnande skildring om hur han känner inför detta, hur han och flickvännen hanterar sjukdomen och insikten att de kanske inte kommer att kunna skaffa barn tillsammans. Jag är lite kluven, boken fick mig att gråta över orättvisor och känslor men jag vet inte om jag tycker att den är så där jättebra, egentligen. Kanske för att man helst vill slippa ta in ämnet om man inte absolut måste...?

Och så läste jag Robert Karjels bok De hängdas evangelium, en av de mest välskrivna svenska böckerna jag läst i kategorin "intellektuella deckare/äventyrsromaner" - om någon sådan genre kan sägas existera på svenska. Kanske inte. Men det här är bra: Karjel kan sina saker om Vatikanen, utdöda språk och gamla dokument från kristendomens början. Klart intressant, och även om det blev liiite segt på vissa ställen så föredrar jag detta lugnare tempo framför t.ex. Da Vinci-kodens alltför actionfilmsframstörtande prosa.