fabulousbookblog

Shriver, Shreve, Tristram

2005-10-23T21:25:00.000+02:00

Lionel Shriver, som trots sitt namn är en kvinna, fick Orange Prize for Fiction 2005 för romanen We Need to Talk About Kevin - och det är hon verkligen värd. Vilken bok! Vilken prestation! Jag är så imponerad av hur man kan skriva om ett sådant svårt ämne utan att väja för de allra värsta delarna, de saker som ingen normal människa kan vilja visa upp och erkänna ens inför sig själv. Nu är det ju fiction, och det är alltså inte Lionel Shriver själv som känner så här som huvudpersonen Eva i boken gör. Men det är nästan svårt att tro, så övertygande skriver Shriver. Hu, det här är en skitjobbig bok att läsa, det ska ni veta om ni försöker er på den. Men det är så fascinerande och så bra att trots att man blir jättearg och ledsen och misströstar över hur jävla vidrigt och orättvist livet kan vara, så stannar den i mitt minne som en av de absolut bästa och på något sätt vackraste böckerna jag läst.

Handlingen då: Eva skriver brev till sin man som hon är separerad från sedan några år tillbaka. Hon skriver om deras son Kevin, om deras liv innan de fick barn, hur det blev sedan och hennes känslor för sonen, och vad som till sist ledde fram till den ofattbara tragedin som inträffade för ett drygt år sedan: då Kevin dödade en lärare och några andra elever i sin skola.

Anita Shreves bok Sjöglas gjorde mig först jätteirriterad, för att den kändes så långsam och tråkig. Den handlar om det unga paret Honora och Sexton som träffas på den amerikanska östkusten i slutet av tjugotalet, gifter sig och hittar ett hus vid stranden. Sedan kommer depressionen, Sexton förlorar sitt jobb som säljare av kontorsmaskiner, och de blir snart inblandade i fackföreningsrörelsens kamp mot fabriksdirektörerna. Den unge fabriksarbetaren McDermott, den pojke han tagit under sina vingar samt bortskämda rikemansdottern Lilian blir alla tre viktiga personer i deras närhet, medan Honora ser sitt äktenskap förändras och gå under. Och det här är en bok som växer hela tiden. Trots att jag alltså först inte trodde att jag skulle vilja läsa hela kunde jag snart inte släppa den. Karaktärerna levde kvar i mina tankar länge efteråt.

Efteråt av Claire Tristram är en starkt erotiskt laddad berättelse. Huvudpersonen är en kvinna vars man dog i ett av tvillingtornen i New York den 11 september 2001. Hon har bestämt sig för att ta sig en muslimsk man till älskare, i något underligt behov av att bearbeta sorgen genom att hämnas eller försonas, eller vad det nu kan vara. Lite otäckt, jag gillar inte sånt här. Det känns bara destruktivt. Välskrivet och visst finns det en laddning i texten, men ändå. Inte någon favoritbok för mig.

Fowler, Debut 2005, Hensher, Oz, O'Connor

2005-10-20T21:25:00.000+02:00

Å vad jag längtade efter att läsa Karen Jay Fowlers The Jane Austen Book Club. Jag älskar Austens Pride and Prejudice, och filmatiseringarna av den och andra av hennes böcker. Så jag trodde verkligen på den här boken, som uppmärksammats ganska mycket och fått fina recensioner både i tidningar och av andra läsare som skriver om böcker på nätet. Men näpp, det blev tyvärr lite platt fall. Boken levde inte alls upp till mina förväntningar. Jag känner inget för de karaktärer som deltar i bokcirkeln det handlar om. Enligt min åsikt är det bara en medelmåttig bok.

Wahlström & Widstrands antologi Debut 2005 innehåller en del poesi och en del prosa. Av de åtta debutanterna fastnade jag mest för Carola Ankarborg, Ulf Krook, Ida Linde och Ardis Noajnas.

Ann-Christin Henshers andra bok i serien om Stockholmsadvokaten Ulrika Stål, I orätta händer, utspelar sig mestadels i Bryssel. Där handlar det om EU och om de affärsjurister som flockas i den stora kolossens närhet. Spännande, otäckt, intitierat om politik på hög nivå. EU-problematik är inte mitt favvoämne och därför blev inte heller denna boken min favorit i serien - jag tycker nog att både ettan och trean är bättre - men det är klart läsvärt, författaren kan verkligen sina saker. Hensher är BRA, jag fattar inte varför hon inte slår igenom när så många sämre svenska deckarförfattare gör det.

Sen kämpade jag mig igenom den mycket hyllade En berättelse om kärlek och mörker av nobelpristippade Amos Oz, israelisk författare. En mycket sympatisk man, efter vad jag hört och uppfattat av TV-intervjuer och tidningsreportage. Och visst kan jag på sätt och vis förstå varför alla höjer den här boken till skyarna. Språket är bra. Men jag tyckte ändå att det var fruktansvärt jobbig läsning, för även om han har en intressant släkthistoria så har jag svårt att bry mig om alla dessa superintellektuella polska och ukrainska judar med diverse nojor och egenheter, som efter förföljelser lämnade Europa för att bygga upp sitt Israel, med allt vad det innebar för dem och deras barn och barnbarn. Det jag var intresserad av var berättelsen om hans mors självmord, vilket är centralt i boken, men det är en jäkla textmassa att plöja igenom för att komma dit. Och ändå blev jag inte mycket klokare. Å andra sidan, det kanske är det man alltid kommer fram till: att det faktiskt inte går att förstå varför.

En annan bok som jag läst mycket om och såg fram emot att läsa (kanske främst för att författaren Joseph O'Connor är bror till den irländska sångerskan Sinéad O'Connor som jag beundrar djupt) var Havets stjärna. Men nix, även här blev jag besviken. Ungefär på samma sätt som när jag läste Frank McCourts Ängeln på sjunde trappsteget och Roddy Doyles En stjärna kallad Henry. Den irländska svälten, misären och utvandringen till USA är helt enkelt inte ett ämne som jag står ut med att läsa om. Det är alltid så snuskigt och äckelframkallande. Not my cup of tea, så var det med det.

Matthews, Munro, Notaro, Martel, Henschen

2005-10-09T17:18:00.000+02:00

Och nu är vi inne på böcker som jag läste i juli. I Halality av den unge dansken Jeff Matthews är huvudpersonen en kille som är ute på stan efter att ha festat med polarna, när han och en kompis blir påhoppad och jagad av ett gäng invandrarkillar. Kompisen misshandlas till döds medan huvudpersonen får en efterhängsen journalist efter sig som vill hjälpa honom att hämnas. Otäck historia, men boken är hopplöst jobbig att läsa för den är skriven som ett filmmanus och en massa konstiga dialoger som jag fattade nada av och... nej, jag hängde inte med riktigt i svängarna.

Därifrån till något helt annat, novellsamlingen Kärlek vänskap hat av den kanadensiska författarinnan Alice Munro. Här är det långsamt berättande om människors vardagsliv och just kärlek, vänskap, hat och andra känslor som figurerar under ytan. De flesta novellerna utspelar sig i Kanada under tidigare decennier och även om Munro skriver bra så känns det mesta bara grått och tråkigt.

Så jag bytte till något helt annat igen: Laurie Notaro är (eller var) kolumnist i en dagstidning i Phoenix, Arizona och har samlat sina galna texter i boken The Idiot-Girls' Action-Adventure Club. Hon beskriver en massa dråpliga saker som hon, hennes familj och vänner varit med om och det bjuder på fniss i mängder. Det är korta kapitel så man kan läsa lite då och då. Nu var hon rätt ung när hon skrev detta, och det är lite väl mycket supa-skallen-av-sig-humor, inte så moget... men alla har vi varit i den åldern och lite fånig nostalgi är kul ibland. Jag har köpt ytterligare en av hennes böcker, för att se om jag kan relatera mer till vad hon skriver om när hon blivit lite äldre.

Under min Växjövistelse i juli tog jag mig an 2002 års vinnare av Booker-priset, nämligen Life of Pi (svensk titel: Berättelsen om Pi) av Yann Martel. Den handlar om den indiske pojken Pi som intresserar sig för religion och faktiskt utövar tre av de största samtidigt: kristendom, islam och buddism. Mycket märkligt, hans omgivning inklusive föräldrarna som inte är särskilt religiösa av sig, men Pi håller fast vid sin tro eftersom det egentligen handlar om en och samma gud. Han tar helt enkelt till sig de delar han vill från varje religion. Men efter ett skeppsbrott hamnar Pi i en livbåt ute på havet, tillsammans med några vilda djur från faderns zoo. Snart är det bara han och den bengaliska tigern Richard Parker kvar, och för båda handlar det om att överleva. Kan de göra det båda två i den lilla livbåten? En klart annorlunda berättelse. Man lär sig en hel del intressant om vilda djur. De teologiska frågorna vet jag inte riktigt om jag kunde ta till mig, och jag kände mig lite besviken när jag läst klart för jag förstår inte vad författaren egentligen vill säga med boken. Jag ville ha en aha-upplevelse men den uteblev. Kanske borde jag läsa om den. Läsvärd var den hur som helst, för något liknande hittar man inte ofta i dagens bokflod.

Helena Henschen har i I skuggan av ett brott skrivit om den tragedi som utspelade sig i hennes egen släkt, och som man inte talat om inom familjen: de s.k. von sydowska morden. Det utspelar sig i Uppsala och Stockholm i början av nittonhundratalet, och det är en sorglig historia som hon har gjort en väldigt bra bok av.

Doyle, DeMille, Picoult, Läckberg, S E Phillips

2005-10-08T21:31:00.000+02:00

Jag har ju sett en del filmer baserade på böcker av den irländske författaren Roddy Doyle, t.ex. The Commitments, The Van, The Snapper. Vet inte varför jag aldrig läst någon av hans böcker, men eftersom andra delen i en trilogi skulle komma ut i höst beslutade jag mig för att läsa första delen: En stjärna kallad Henry. Den visade sig vara långt från min kopp te. Jag tyckte nästan lika illa om den här boken som jag tyckte om Frank McCourts En ängel på sjunde trappsteget. Irländsk misär står jag bara inte ut med. Det är för snuskiga miljöer och karaktärerna är alltid oärliga, själviska, supande skitstövlar till karlar som jag inte kan förmå mig att tycka synd om och ännu mindre gilla. Usch och fy. No more Doyle for me.

Nelson DeMille är en amerikansk författare som tydligen skrivit en mängd böcker jag aldrig läst. TWA flight 800 störtad låg länge på New York Times bestseller-lista (originaltiteln är Nightfall), och intrigen verkade klart intressant. Den bygger på den verkliga händelsen från 1996 då ett plan kraschade på Long Island, och sedan kringgärdades av olika konspirationsteorier om orsaken. Vittnen påstod sig ha sett en eldsflamma som kunde betyda att planet blivit nedskjutet av en missil eller något liknande. Än idag finns det de som hävdar att misstankarna inte är undanröjda och att amerikanska myndigheter mörkar. Vem vet. Det blev i alla fall en rätt spännande bok, dock lite för full av amerikanska värderingar och machomän för min smak.

Det tog mig alldeles för lång tid att ta upp Allt för min syster av Jodi Picoult, jag var lite osäker på om jag skulle orka läsa en bok om ett så pass tungt ämne. Men jag är glad att jag till sist läste den, för den är en upplevelse. Jag kan säga så mycket som att jag grät, verkligen grät. I korthet handlar den om den fjortonåriga Anna som är ett s.k. designerbarn: dvs. föräldrarna skaffade henne för att hennes genetiska uppsättning skulle kunna rädda livet på systern Kate. Kate föddes nämligen två år tidigare, med en svår form av cancer. Nu är Kate sexton och Anna fjorton år, och Anna har ledsnat på att hennes liv bara går ut på en sak. Hon stämmer sina föräldrar för att få rätten av bestämma över sitt eget liv - vilket i praktiken innebär att hon dömer Kate till döden. Det är ett helt ofattbart dilemma med enorma påfrestningar på hela familjen, som Jodi Picoult beskriver väldigt bra. Rekommenderas starkt!

Jag var bara tvungen att se om Camilla Läckberg skulle leva upp till ryktet som den nya svenska deckardrottningen, alltså läste jag hennes första bok Isdrottningen. Och ja, den är bra. Helt okej. Men jag har läst många deckare som är ganska lika och ungefär lika bra. Förmodligen kommer jag att läsa fler av hennes böcker, men jag känner inget behov av att kasta mig över dem.

Inte någon snäll flicka av Susan Elizabeth Phillips är en typisk bokklubbsbok. Amerikansk bortskämd snygg "Southern belle" med det stereotypa namnet Sugar Beth (!) återvänder i trettioårsåldern med svansen mellan benen till sin lilla hemstad i Mississippi, efter att de goda åren i storstaden är över, och måste ta itu med de hon svek i sitt förflutna. Småkul och lättläst, men snabbt bortglömd.

Kullander, Cornwell, Juska, Utvik, Karjel.

2005-10-08T19:31:00.000+02:00

Jag gör ett försök att skriva ifatt om böcker jag läst. Det börjar någon gång i juni.

Någonting odödligt av Henrik Kullander gillade jag verkligen. Författaren är i min ålder och när han skriver om sina tonår hittar jag miljoner referenser till min egen uppväxt. Boken utspelar sig på en mindre ort i södra Sverige, jag växte upp i ett litet samhälle i mellansverige. Igenkänningsfaktorn är hög, han har ett bra språk med flyt, och det är realistiskt men finns också ett inslag av något övernaturligt. Jag menar, ett skelett grävs upp som har konstiga utväxter vid skulderbladen - vingar...? Och vad vet bokens huvudperson och hans barndomskompisar om saken? Även om jag skulle velat ha lite mer svar på slutet så tycker jag att det är en skitbra bok som är en njutning att läsa och verkligen sätter igång tankar.

Patricia Cornwells serie om rättsläkaren Kay Scarpetta må ha vattnats ur med tiden, men jag tycker fortfarande att det är hyperspännande och har inte gett upp som så många andra av hennes läsare. Trace är originaltiteln på den trettonde boken (ännu ej översatt till svenska) och den var helt okej läsning. Bättre än förra boken. Jag gillar den nye karaktären, minns inte just nu vad han heter men det är Lucys kollega jag menar. Han kan nog bli något!

En lättfotad kvinna av Jane Juska är knappast skriven för folk i min ålder, snarare för de som närmar sig pensionsåldern. Icke desto mindre är det härligt att läsa en sådan öppen skildring av en amerikansk high school-lärares erotiska äventyr på äldre dar. Inte för att boken kommer att skrälla lika mycket i Sverige som i USA - här är vi nog alla på det klara med att erotiken lever även bland kvinnor över femtio - men trots att ämnet inte är lika känsligt här som bland den amerikanska medelklassen måste jag erkänna att boken faktiskt fick mig att rodna lite vid ett par tillfällen.

Magnus Utvik som bland annat är bokrecensent har skrivit en verklighetsbaserad bok med titeln Anna, min älskade. Den handlar om hur hans flickvän och sambo får cancer. Det är en utlämnande skildring om hur han känner inför detta, hur han och flickvännen hanterar sjukdomen och insikten att de kanske inte kommer att kunna skaffa barn tillsammans. Jag är lite kluven, boken fick mig att gråta över orättvisor och känslor men jag vet inte om jag tycker att den är så där jättebra, egentligen. Kanske för att man helst vill slippa ta in ämnet om man inte absolut måste...?

Och så läste jag Robert Karjels bok De hängdas evangelium, en av de mest välskrivna svenska böckerna jag läst i kategorin "intellektuella deckare/äventyrsromaner" - om någon sådan genre kan sägas existera på svenska. Kanske inte. Men det här är bra: Karjel kan sina saker om Vatikanen, utdöda språk och gamla dokument från kristendomens början. Klart intressant, och även om det blev liiite segt på vissa ställen så föredrar jag detta lugnare tempo framför t.ex. Da Vinci-kodens alltför actionfilmsframstörtande prosa.

Depressionens demon

2005-09-21T14:26:00.000+02:00

Okeeeej... nu har det varit tyst här, länge länge.

Jag läser fortfarande böcker, det är inte det som är problemet. Men det har kommit något emellan. En depression.

Det är inte första gången, och man kan tycka att jag borde kunna det här vid det här laget. Jag har gått i kognitiv beteendeterapi, jag har miljoner små knep att ta till för att överleva monstret inom mig. Fast det gick inte så bra, den här gången heller. Och det beror på att jag tappar lusten och glädjen och viljan, och bara sover för att slippa vara med och tänka och umgås och leva.

Så är det. Just nu är jag sjukskriven på heltid igen, efter att ha testat att jobba halvtid några veckor. Snart är det nog dags att jag försöker mig på det igen, men först ska jag försöka vila och jobba på att sluta oroa mig för framtiden. Under tiden kommer jag nog inte att skriva om böckerna jag läser. Min hjärna fungerar inte riktigt som den ska, och jag kan inte ordna tankarna tillräckligt för att skriva något ordentligt. Men om lusten kommer tillbaka så är jag nog snart här igen.

Kram!

Rufin, Sjöberg, Ishiguro, Looft, Vargas, Lindfors

2005-07-10T12:00:00.000+02:00

Böcker i korthet (det är ett tag sen jag läste dem nu, och är de inte skitbra så försvinner de rätt snabbt ur minnet):

Globalia av Jean-Christophe Rufin - utspelar sig någon gång i framtiden när Jorden består av ett antal stora städer som skyddas under glaskupoler och alla ingår i en och samma stat. Artificiellt väder och väldigt skyddat, men alla trivs inte. En ung man och hans flickvän bryter sig ut i icke-zonerna där de laglösa bor. Ganska spännande men jag tyckte inte att det höll hela vägen.

Barnflickan i Knutby av Thomas Sjöberg - fascinerande, men bortsett från SMS:en mellan pastorn och barnflickan och mellan pastorn och hans älskarinna var det inte mycket nytt som boken tillförde. Åtminstone inte för mig som följt eländet rätt noga i pressen. Det kändes lite nära inpå här, runt hörnet från Uppsala bara.

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro - jag har inte läst något av den här hyllade författaren tidigare, men filmen som bygger på hans bok Återstoden av dagen är ju bra. Det här väntade jag mig något alldeles extra av eftersom den fått så fina recensioner. Blev besviken, vad är det för speciellt med detta? Jag gillade den inte något vidare.

På dina murar av Helena Looft - Wow! En ung svensk författare med ett mycket vackert och sparsmakat språk. Hemlighetsfullt och annorlunda. Kort och snabbläst men stannar i minnet efteråt. En liten pärla till bok.

Mannen som vände insidan ut av Fred Vargas. Den andra svenska översättningen av fransyskan Vargas böcker om Paris-kommissarien Adamsberg. Den här är nog ännu bättre än Budbäraren som kom förra året. En spännande deckare, men inte på vare sig amerikanskt, brittiskt eller svenskt vis - utan franskt. Intelligent och egensinnigt. Det är Einar Heckscher som översätter och jag misstänker att det sätter sin egen prägel på det - vissa författares stil är mer än andra beroende av rätt översättare och Vargas hör nog till dem. Mer, tack!

Utanför allt av Elisabeth Lindfors som förra året debuterade med en Hon hette Agnes, en fin men lite tråkig berättelse om ett kvinnoöde. Det här är inget som liknar den, bortsett från att det handlar om en kvinna: Elma Oter. Det är någon gång i ett framtida totalitärt samhälle och Elma lever i slumområden eftersom hon vägrar acceptera makten. Hon skriver brev till sin dotter som hon inte vet om hon någonsin mer får se. Annorlunda upplägg, inte i min smak men jag måste erkänna att jag blev överraskad mot slutet och det förbättrade helhetsintrycket.

Mina, Walls, bok om oro, Josefsson, Vine

2005-07-09T21:29:00.000+02:00

Jahaja, så tog det en och en halv månad innan jag hittade hit igen... otroligt! Nu får jag ta några böcker i taget... men jag har ju äntligen semester så jag har tid! (Har visserligen redan haft en vecka redan, men min ställtid ... tar tid!)

Denise Mina är från Skottland och Den sista utvägen (Resolution) är den avslutande delen i en trilogi om Maureen O'Donnell i Glasgow. Maurie är en tjej som inte haft det så lätt i livet. I första boken hittade hon sin gifte älskare död i sitt eget kök och blev misstänkt för mordet. Det visade sig att den skyldige var den psykiater hon gått hos för att komma igenom krisen när hon upptäckt att hennes egen alkoholiserade far förgripit sig på henne. Den här gången blir hon inblandad i en annan historia, som dock visar sig ha kopplingar till hennes egen. Hon skriver jävligt bra, Mina - det är nattsvart och destruktivt, skitiga miljöer, och mycket bra. Jag har inte läst andra boken och nu vet jag inte om det blir av. Mina rekommenderas i alla fall, som motpol till alla kriminalromaner som utspelar sig i lyxiga miljöer.

Jeannette Walls självbiografi Glasborgen (The Glass Castle) handlar också om en annorlunda miljö, i detta fall en framgångsrik amerikansk skvallerjournalists minst sagt ovanliga uppväxt. Föräldrarna levde av eget val utanför samhällets normer, och Jeannette och hennes syskon fick lära sig det mesta den hårda vägen. T.ex. genom att laga mat själv vid tre års ålder och skålla sig med kokande vatten. Det är sånt som härdar en, tyckte mamma och pappa, och sjukhuset stack de från så fort den mest akuta risken var över för barnet. Ofta fanns det inget annat än margarin hemma att äta, men mamma kunde ha en chokladkaka som hon försökte gömma från barnen. Pappa hade sina ritningar över Glasborgen, det fantastiska hus han en dag skulle bygga till sin familj - och det tog många år innan Jeannette insåg att det bara var lögner och fantasier... Mycket läsvärd bok!

Jag har lektörsläst en självhjälpsbok för alla oss som ständigt oroar oss för allt och ingenting, skriven av en amerikansk psykiater. Den var verkligen jättebra, och jag önskar att vi skulle ge ut den på svenska men så blir det nog inte tycks det. Synd.

Willy Josefssons senaste deckare heter Den slutna cirkeln, och huvudpersonen är en - ja just det, psykiater, som blir tagen av väktare i saluhallen. Han har två burkar svindyr kaviar i rockfickorna, men hur de hamnade där har han ingen aning om. Hemma i hans garage hänger en av hans klienter död, och det blir han också misstänkt för. Ett fotografi från trettiotalet verkar vara nyckeln till lösningen. En riktigt bra, långsamt och eftertänksamt berättad historia.

Barbara Vine är en pseudonym för Ruth Rendell, och den senaste psykologiska romanen hon skrivit under det namnet är Lögnernas labyrint (The Minotaur). Kanske lockade den främst för att det är en svenska som har huvudrollen: Kerstin Kvist som är aupair på den engelska landsbygden på sextiotalet. Det är inget barn Kerstin ska ta hand om, utan en man i fyrtioårsåldern som går på tung medicinering fast ingen vet egentligen vad det är för fel på honom. Det är modern som styr i den excentriska familjen, och säger hon att sonen behöver medicin så blir det så. Det här är ingen deckare i vanlig bemärkelse, det dröjer innan någon dör - men spänningen mellan karaktärerna byggs upp och man blir snart väldigt nyfiken på den där labyrinten - som faktiskt inte finns i trädgården utan i biblioteket. Härligt gammeldags brittiskt!

Nä, nu orkar jag faktiskt inte skriva om fler böcker. Jag sätter mig hellre på balkongen och läser lite mer nu när solen gått ner och det är lite svalare. To be continued...

Alvtegen, Heath om Robbie Williams, Donaghy, McLarty, Levy, Byggmästar, Lundell, de Bernières och Müller

2005-05-22T19:19:00.000+02:00

Oj, nu har jag många titlar att skriva om på en gång... det kommer att bli kort tyvärr.

Till sist läste jag Karin Alvtegens Svek, boken som vann guld på pocketgalan i mars. Den var väl värd att läsas och rekommenderas till alla. Ruskigt träffande skildring av känslorna som svek ger upphov till!

Journalisten Chris Heath biografi över Robbie Williams: Feel var bitvis spännande läsning, och gav också intressant inblick i skvallerpressen och den fruktansvärt närgångna bevakning som kändisar får stå ut med. Rob tycks klara det sämre än de flesta, och det är lite sorgligt. Jag tycker att boken var lite för lång, det blev tjatigt, och det var ibland svårt att hänga med i vem som är vem. Inte tillräckligt insatt i musikbranschen.

Sedan läste jag en både sorglig och varm berättelse om kvinnlig vänskap, Alla dessa små bevis på vår vänskap av Bronwyn Donaghy, en australiska som dessvärre gick bort i cancer innan boken gavs ut. Den visade sig innehålla mer än man kunnat tro vid första anblicken, faktiskt en ganska ovanlig berättelse och ändå universell. Det gömmer sig mer i en människa än man anar.

Ron McLarty har skrivit en bok som blivit kultförklarad i USA, och den släpps snart på svenska under titeln Jag minns att jag sprang. Det var en lättläst och charmig historia, även om jag har svårt att tro att den kommer att väcka lika stor uppståndelse här i Sverige. Vackert omslag är det, och man blir väldigt förtjust i huvudpersonen Smithy. Det finns en bakgrund till den här boken som är väl värd att berätta:
McLarty flyttade som ung till NY för att bli författare. Han skrev och skrev men blev ständigt refuserad av förlagen. Så han blev skådespelare istället, bl. a ska han ha medverkat i Sex and the City, men fortsatte hela tiden att skriva. Han försörjde sig också på att läsa in talböcker. Till sist lyckades han få läsa in en av sina böcker, The Memory of Running, och vem råkade höra den och bli eld och lågor, om inte Stephen King! King skrev en artikel i en stor tidning, där han kallade McLartys bok "den bästa roman du inte kommer att kunna läsa i år". Naturligtvis fick Ron McLarty förlagskontrakt efter det, och sen blev boken en succé. Värt att notera är att författaren kommer på Sverigebesök i juni.

Å, och sen har jag läst en bok som fått både Whitbreadpris och Bookerpriset i Storbritannien, nämligen Small Island av Andrea Levy. Detta är en bok som växer allt eftersom man läser. Det underliga är att ingen av karaktärerna är särskilt lätt att tycka om, men man får mer och mer förståelse för varför de är som de är, och till sist blir de en kära på något sätt. Det handlar om ett hastigt gift ungt par från Jamaica som flyttar till London 1948, och blir inneboende hos en ung brittiska vars man är försvunnen efter krigsslutet. De är alla fördomsfulla och arroganta på sina olika vis, och det blir många kulturkrockar. Jamaicanerna som anser sig fullvärdiga medborgare i det brittiska imperiet blir genast varse att i England behandlas de som lort. Det är humoristiskt, bittert och sorgligt, tankeväckande och fantastiskt välskrivet. Rekommenderas!

Läste en söt liten diktsamling av Eva-Stina Byggmästar, en finlandssvensk poet som leker med orden på ett oemotståndligt sätt. Titeln är Knoppar blommor blad och grenar. Det här är den sortens lyrik som jag gillar: jag kanske inte förstår allt, men ordväxlingar och små påhitt får mig att fnissa och därför kommer jag garanterat att återvända till Byggmästars texter när jag behöver bli lite glad.

Ulf Lundell kommer ut med en ny roman i höst, och i och med det återvänder han till sitt förlag som han lämnade med buller och bång 1999, efter ett bråk med Bonnierkoncernen. (Ja, det är mitt förlag han kommer tillbaka till.) Jag bestämde mig för att det var dags att läsa något av hans tidigare verk. Hade tänkt börjar med Jack, men det blev Kyssen jag fick tag i. Huvudpersonen är här i trettiofemårsåldern, gift och med två små barn. Men hans fru säger en morgon att hon under festen de varit på kvällen innan blev våldtagen av en okänd man med en orm tatuerad på låret. Han tror inte på henne, och snart ger hon sig iväg på semester och lämnar honom med barnen. Semesterveckan blir två och tre, och det står snart klart att äktenskapet är på väg att spricka. Sedan reser han själv utomlands och träffar en ung man som visar sig ha varit med på fruns semester och förälskat sig i henne, ytterligare en man kallad greven dyker upp och... ja, det blir en rörig historia där allt som av ett sammanträffande visar sig höra ihop, och även om jag ibland inte riktigt orkar med det halsbrytande tempot så är jag imponerad av hur skickligt Lundell får ihop det i slutänden. Inte alls dumt, faktiskt. (Just nu håller jag på och läser Jack, men det går trögare - jag är nog för gammal för att uppskatta den ordentligt. Och jag har aldrig varit förtjust i oredigerade och icke korrekturlästa texter...)

Louis de Bernières Fåglar utan vingar blev något av en besvikelse för mig, jag hade förväntat mig något fantastiskt härligt. Delvis är den också det, och fick en fyra i betyg av mig, men den var lite jobbig att läsa. En del partier är väldigt torrt politiska och inte så lätta att hänga med i om man inte redan har förkunskaper om krigen i Turkiet/Grekland och om Atatürk. Men det ska sägas att det finns människoöden i boken som länge kommer att stanna i tankarna, och det finns två kapitel som faktiskt gjorde mig helt euforisk, så perfekta är de. Ifall någon har tänkt att läsa boken så kan jag avslöja vilka kapitel det rör sig om: Kapitel 45 - Daskalos Leonidas förödmjukelse (här beskriver Georgio P Theodorou så vackert miljön i den lilla turkiska byn Eskibahce att jag tappar andan) och kapitel 85 - Jag är Georgio P Theodorou (där samme berättare, under det att han drunknar i hamnen utanför hemstaden Smyrna, beskriver stadens öde och vad som ledde fram till det... och det kanske låter som om jag är morbid, men det här måste vara ett av litteraturhistoriens mest humoristiskt poetiska drunknande!)

Ja, och idag har jag äntligen efter mycket tragglande tagit mig igenom sista sidan i Herta Müllers Kungen bugar och dödar. Herta Müller är rumänska som sedan 1987 lever i Tyskland, dit hon tvingades utvandra efter att länge ha utsatts för förföljelse och dödshot från Ceausescus hemliga polis, på grund av sitt skrivande. Hon har varit med om mycket, och det var en del i den här boken som var obehagligt skrämmande och mycket intressant att läsa. Men hon är inte så lättläst om jag får säga min mening. Det är mycket om hennes metaforiska tänkande som gör att jag ständigt tappar tråden och som jag helt enkelt inte orkar ägna tid åt. Hon är alltid med bland de nobelpristippade, och har just varit på Sverigebesök. Enligt dem som lyssnat på hennes intervjuer är hon en fängslande och rolig personlighet. Jag tänker ge mig på en av hennes romaner så småningom, Kungen bugar och dödar är mer en slags essäsamling som bygger på föreläsningar hon hållit i olika sammanhang.

Jörälv om Wivallius, Kelly, Ögren, Hansson, Nilsson

2005-03-21T11:20:00.000+01:00

Jag gillar att läsa om litterära personligheter. Gärna om deras verk och bakgrunden till att de kom till, men också om deras liv och leverne. Alltså var journalisten Lennart Jörälvs bok Lärkans sång är icke lång. Om skalden och äventyraren Lars Wivallius en fullträff för mig. Vilket liv han levde, denne prästson från Örebrotrakten som under sextonhundratalet reste omkring i Europa och utgav sig för att vara adlig, lurade till sig pengar och satt i fängelse i långa perioder under vilka han fullkomligt spottade ur sig dikter, brev och rättsinlagor till sitt eget försvar. Jisses säger jag bara!

Joyce Carol Oates är som väl alla vet en nästan onaturligt produktiv författare. Hon skrev tidigare psykologiska thrillers under pseudonymen Rosamond Smith, men Smith har nu gått i graven och istället ersatts av en ny pesudonym: Lauren Kelly. Den första boken heter Tag mig, tag mig med dig och handlar om en ung doktorand vid namn Lara Quade. Laras kropp och hårfäste är ärrat efter en bilkrasch med ett tåg när hon var tio år. Kraschen var dock ingen olycka; Laras mamma körde ut på järnvägsspåret med avsikt att ta livet av sig själv, sin dotter Lorraine (som Lara hette då) och sin son Ryan. Alla tre överlevde även om barnen fick en del men. Lara lämnade så fort hon kunde det lilla samhället Lake Shaheen i staten NY bakom sig och tog sitt nya namn.
Lara får plötsligt en konsertbiljett i ett anonymt brev. En man som sätter sig bredvid henne säger sig också ha fått sin biljett anonymt. Lara känner motvilja mot den bufflige mannen men dras till honom på något oförklarligt vis. Hon låter honom följa henne hem efter konserten, och det är början till en obehaglig våldsspiral.
Oates skriver som alltid jävligt bra, men jag tycker att boken tappar efter ett tag. Det är inget bra slut när man känner sig oförstående, lämnad att hänga och dingla på en tråd.

Efter detta tyckte jag att det var dags att hugga in på något så ohyggligt tråkigt som en antologi om vår statsminister Göran Persson. Makten framför allt, där en rad framstående debattörer skriver om Perssn. Mats Ögren heter redaktören. Tja. Det var inte så tungläst som jag trodde, och delvis ganska intressant. Men faktum kvarstår: jag är ointresserad av politik. För min del kan de gärna få hållas, jag har ingen vidare tilltro varken för den ena eller andra sidan.

Lättsammare var det att läsa Bob Hanssons nya bok, Halleluja liksom. Delvis är den genialisk, delvis är jag inte säker på att jag fattar vitsen - men uppfriskande är det hur som helst. Jag gillar Bob, han är så ... BOB, liksom. Den släpps någon gång i april och genom noter längst bak ska den fortsätta ut på Internet, sägs det. Den som lever får se.

Och så har jag sträckläst Johanna Nilssons nya roman De i Utkanten Älskande. (Jag måste komma ihåg att fråga redaktören varför det är versal på sista ordet i titeln. Jag fattar vitsen med stort U eftersom Kafé Utkanten är navet i boken, men Ä?) Boken handlar om några ensamma människor i Stockholm: Bea som tidigt förlorade sin mamma till cancern och pappa till flaskan och nu försörjer sig som tjuv; Mirja som jobbar på föräldrarnas kafé och drömmer om att bli fotomodell; Sofia som är fotograf och transsexuell (hon avskyr det hon har mellan benen och vägrar heta Stefan som hon döptes till); gatumusikanten Måns som har missbildade ben och är kär i Bea; och så läkaren Jack som är besatt av att få sin fru tillbaka. Det är bitvis lika bra som det brukar vara när Johanna skriver. Tyvärr blev jag jättebesviken på slutet, det kändes så himla onödigt.

Jansson, French, Truss/Halldinger, Jensen, Skarin

2005-03-13T15:40:00.000+01:00

Anna Jansson är en svensk sjuksköterska och deckarförfattare som jag länge varit nyfiken på. I mammas bokhylla hittade jag pocketutgåvorna av tre av hennes hittills fyra böcker om polisen Maria Wern. Den första som heter Stum sitter guden handlar om ett mord där en man spetsats med spjut och hängts upp i ett träd. Det verkar ha något med asatro att göra och liknar ett mordfall som skedde vid kungahögarna i Gamla Uppsala några år tidigare. Ganska annorlunda mordfall alltså, men inte helt trovärdigt. Som underhållningsdeckare är den ändå okej även om jag tycker att den är lite jobbigt skriven. Dialogen är lite rörig, jag tappade hela tiden bort vem som sa vad - kanske för att karaktärerna inte är tillräckligt särskilda från varann. Mycket av kontexten får man också just i dialogen, vilket ger det märkliga intrycket av att alla människor pratar som en föreläsare. Hur som helst så har jag nu snart läst ut min andra bok, Må döden sova som är den tredje i serien (hittade inte tvåan hos mamma), och den bekräftar vad jag tycker om den första. Ytterligare ett irritationsmoment har nu tillkommit: det är alldeles för mycket korrekturfel, och interpunktionen ska vi inte tala om. Det skulle ha behövts en rejäl insats från en kunnig redaktör här. Jag har inte bestämt mig för om jag ska läsa en tredje bok, vi får se.

Jag har läst På jakt efter Mr Kim i Seoul av Sofia French, som handlar om hennes resor till Korea varifrån hon som liten blev adopterad. Det är en personlig och mycket fint skriven bok som borde kunna intressera alla som är adopterade, har adopterat ett barn, arbetar i skola, eller av andra anledningar har anknytning till adoption.

Louis är en väldigt speciell nioårig fransk pojke, och om honom berättar Liz Jensen i Louis Drax nionde liv - en psykologisk thriller. Louis hamnar i koma efter att ha fallit ner i en ravin. Eller blev han knuffad? Boken berättas dels av Louis, i tillbakablickar på sessionerna hos terapeuten Fet-Perez som han gick hos innan olyckan, dels av den psykiatriker som behandlar pojken nu när han ligger i koma. Psykiatrikern känner en stark dragning till Louis mamma, polisen letar efter Louis pappa som är försvunnen sedan olyckan, och ju mer Louis berättar för läsaren desto svårare är det att veta vad man ska tycka och tro. Dessutom verkar han på ett övernaturligt sätt kunna manipulera sin omgivning från sitt komatosa tillstånd. Ruggigt spännande!

Den brittiska författaren Lynne Truss har skrivit en bok om interpunktion, som mot alla odds länge legat stadigt på bestsellerlistorna i både Storbritannien och USA: Eats, Shoots and Leaves. Jag som är något av en språkpolis kommer givetvis att läsa den - men nu har jag läst den svenska utgåvan, som är skriven av min kollega Eva Halldinger. Den heter Komma rätt, komma fel, och komma till punkt. Eva har översatt en del och skrivit om en del, eftersom en sådan här bok förstås måste anpassas till svenska språkregler. Så himla bra, jag njöt av varje sekund! Lärde mig massor av bra saker som jag inte visste. Och det känns underbart att veta att jag har originalutgåvan kvar att läsa.

Så har jag läst en svensk debutant, Anna Skarin, som har skrivit om min namne Nina i Utan reservdelar. Det är en ung kvinnas funderingar om meningen med livet, enkelt och lite naivt skrivet, men fascinerande. Jag känner igen mig i många av Ninas sidor och kanske är det därför jag ömmar för henne. Eftersom jag har träffat författaren vet jag att hon är en jätterar tjej, kanske färgar den kunskapen av sig lite på min läsning, men jag tror att Anna Skarin har potential.

Det var de senaste veckornas läsning, utöver lektörsläsningen som bestått av två romaner skrivna av brittiska kvinnor, en roman av kanadensisk man, en thriller av amerikansk man samt en "coming of age"-roman av en amerikansk kvinna. Har fortfarande utlåtanden för två av dem kvar att skriva, denna kyliga, soliga söndagseftermiddag.

Oates, Sjöqvist, Danielsson, Masson, Morrissey, jobbläsning

2005-02-19T20:00:00.000+01:00

Det är länge sedan jag skrev nu, vilket beror på tidsbrist och låg energi. Snabb dragning av vad jag läst på sistone:

Joyce Carol Oates: Blonde fick till sist en fyra i betyg, den är bra men ack så krävande att ta sig igenom. Jag hade för mycket jobbläsning samtidigt så jag hann inte läsa den sammanhängande.

Journalisten Suzanne Sjöqvist har samlat ihop berättelser av barn och ungdomar som mist en förälder, i boken Du är hos mig ändå. Aktuell läsning eftersom den kom ut strax efter att flodvågen i Asien skördad så många offer. För mig personligen blev det lite för tradig läsning, men jag är övertygad om att boken fyller ett behov och kan vara många drabbade till hjälp.

Katarina Danielsson har skrivit en vacker, sorglig men också humoristisk berättelse om tvillingarna Elsa och Elliott. Den försiktiga Elsa lever för brodern Elliott som är den mer äventyrliga och rastlösa av dem, och när de är i trettioårsåldern och han drunknar krossas hennes liv. Hur ska Elsa kunna lära sig att leva vidare när en del av henne själv är borta? Boken heter En himmel för Elliott.

En söt fabel om hur det kan ha gått till när katten en gång i tiden valde (notera valde, mkt viktigt!) att leva som människans egensinniga husdjur berättar Jeffrey Moussaieff Masson i The Cat Who Came in from the Cold, en väldigt vackert illustrerad liten bok som jag avslutade i en läsning. Masson har skrivit flera filosofiska böcker om katter och andra djur, men jag har faktiskt inte läst någon av dem tidigare. Har fått mersmak.

Idag läste jag ut Kits värld av Donna Morrissey, en bok om flickan Kit som växer upp i en udda familj i en kuststad i Newfoundland, Kanada. Kits mamma är efterbliven och det är den riviga mormodern som tar hand om dem båda medan resten av byn, särskilt den skenhelige prästen och hans fru, försöker få flickan på barnhem. När mormor dör måste Kit med hjälp av doktor Hodgkins kämpa för att få bo kvar. Hon blir vän med, och sedan kär i, prästens son Sid, men när det lokala kriminella fyllot bryter sig in i deras hus och försöker våldta Kit dödas han med en yxa - och helvetet bryter lös på riktigt. En annorlunda bok om udda människor i en grym värld, men en där bygemenskapen ändå finns och där hjälp kan komma från oväntat håll. Jag har lite svårt för att betygsätta denna, tror att det får bli ett medelbetyg trots allt. Jag fick inte riktigt ordning på mina känslor för Kit.

Samtidigt, eller snarare "runtomkring" har jag läst ett gäng utländska böcker för jobbets räkning, varav ingen var någon fullträff även om flera av dem var bra. Jag skriver inte om dem eftersom de är opublicerade och det kan ju hända att vi ger ut någon av dem på svenska. Har också läst ett insänt manus till en novell/kortroman vars författare imponerade på mig, men jag har ändå svårt att tro att det blir något av det.

Och så vad jag läser just nu, det är också lektörsläsning för jobbet: en roman om en kinesisk kejsare.

Jobbläsning och Whybrow

2005-01-09T17:45:00.000+01:00

Jag har lagt Blonde åt sidan ett tag eftersom jag fick ett snabbläsningsuppdrag från jobbet. En ny roman av en amerikansk författare som vi eventuellt ska köpa. Den kommer att ges ut i USA nu i början av året. Jag kommer att rekommendera att vi bjuder på den, även om jag har en del kritik som jag ska försöka skriva ner i ett utlåtande ikväll. Har tyvärr på sistone haft väldigt svårt att koncentrera mig, vilket gör det tio gånger mer trögt än vanligt att få ur mig lektörsutlåtanden.

Jag läser annars mest i Peter C. Whybrow: A Mood Apart, om depression och andra känslomässiga störningar. Den är från 1997 så jag läser den mest för att han skriver bra och för att få en repetition av vad jag redan vet om min sjukdom. Det skadar inte att friska upp minnet då och då. Om detta att jag läser om depression förbättrar eller försämrar läget kan jag inte svara på, men trots att min koncentrationsförmåga och förståelse av vad jag läser är nedsatt fortsätter jag, och det är väl ett bra tecken.

Oates

2005-01-02T21:50:00.000+01:00

Saramago överraskade på slutet! Där ser man, ibland får man lön för mödan. Betyget blir ändå bara medel. Nu har jag börjat i Joyce Carol Oates mastodontbok om Marilyn Monroe, Blonde. Vilken njutning det är att läsa Oates, hennes fantastiska språk! Varför fick hon inte nobelpriset? Hennes böcker får mig att må bra, även när de rör svåra och sorgliga ämnen. Jag tvivlar på att Jelinek skriver på det viset, om filmen Pianisten (som bygger på hennes bok Pianolärarinnan) är något att gå efter. Den filmen var välspelad men förbannat obehaglig. Varför prisas den sortens litteratur?

Hagen, Traxler, Brown, Ericsdotter, Klemets, Iles, Saramago

2005-01-01T19:46:00.000+01:00

Har inte haft minsta lilla lust att skriva den senaste tiden tyvärr. Det är trögt, jag är stressad, trött och hängig och ständigt sjuk. Hur som helst, här är en något rörig uppdatering av vad jag läst sedan sist.

Cecilia Hagens bok om De osannolika systrarna Mitford, en intressant bok om en excentrisk brittisk överklassfamilj. Intrycket sjönk dock en hel del på grund av det irriterande språket. Hatar avhuggna ofullständiga meningar! Sedan Patricia Traxler: Blod, som jag blev positivt överraskad av, den är erotisk, obehaglig och stark. En av de bättre thrillers jag läst på sistone, finns i MånPocket.

Sedan gav jag mig på en till bok av Da Vinci-kodens författare Dan Brown: Angels & Demons, som ges ut på svenska under våren och förlaget satsar förstås stort på den efter föregångarens succé. Det är samma huvudperson som i förra boken, och faktum är att den här skrevs/utspelar sig före i tid. Samma halsbrytande tempo och kluriga gåtor. För egen personlig del intresserade den här mig något mer än Da Vinci-koden, handlingen i Angels & Demons berör nämligen i hög grad forskning kring universums skapelse om detta mystiska ämne som kallas antimateria. Platsen är Vatikanen, konsten har förstås sin plats liksom katolicismen och killen har lyckats få in lite yoga också, why not, vadsomhelst som ligger i tiden är väl bra. Jag förundras fortfarande över hur hypade killens böcker blivit, men det är väl samma fenomen som med J.K. Rowling. Jag gillar både Brown och Rowling, tycker bara att det är lite synd att så många andra bra författare blir uträknade för att allt ljus faller på dessa båda. Jag menar, hur kommer det sig att varenda svensk måste läsa samma författares böcker? Vågar vi inte köpa böcker om de inte lovprisas överallt? Samma fenomen gäller nobelpristagare, de säljer massor trots att de väl ofta är ganska svårtillgängliga. Hur många av köparna läser böckerna med behållning? Jag efterlyser mångfald i våra bokinköp. Fast jag inser samtidigt hur svårt det är - hur många gånger blir man inte grymt besviken när man köper en lovande bok av okänd författare, bara för att konstatera att det ges ut en enorm massa skräp. Usch, jag inser hur jag motsäger mig själv här... men det är faktiskt en paradox detta: att det ges ut massor som inte borde ges ut, och det köps massor av samma bok vilket går ut över försäljningen av en säsongs övriga bra böcker. Tror jag.

Har läst två nya diktsamlingar av svenska poeter: Smälter av Åsa Ericsdotter som skriver en prosapoesi som är lite rörig men slår an en del strängar hos mig, samt Accelerator av Kennet Klemets - lika halsbrytande som Brown fast i annan form. Jag vet inte riktigt vad jag gillar den, delvis är det bra, delvis obegripligt upprabblande av data utan sammanhang. Det ska ha med Internet och informationsöverflödet att göra förstår jag, men det gör det inte lättare eller roligare att läsa. Oh well.

Har också läst Greg Iles 24 Hours (24 timmar) som har ett par år på nacken. Samma sak här (ursinnigt tempo tycks vara ett genomgående tema i min läsning runt jul och nyår, jag vet inte varför det blev så). Ett kidnappningsdrama som utspelar sig under, gissa? ja just det, ett dygn. Och jag förstår varför den här boken sägs vara så bra, men antagligen blev det lite för mycket av det goda under för kort tid. Jag blev mest utmattad, känns som om jag läst det förr och det har jag såklart gjort, massor av liknande skrivs. Kanske var han en av de första och i så fall är det inte Iles fel att jag läste den för sent.

För att lugna ner tempot bestämde jag mig igår för att ta fram en pocketbok som stod i hyllan, av (håll i er nu!) nobelpristagaren José Saramago. Dubbelgångaren heter den här boken som är från 2003 om jag inte minns fel. Men om jag trodde att tempot skulle vara lugnt här så bedrog jag mig. Eller... det är inte någon action som i det andra jag läst. Men det är en ordlavin med kringelkrokar och omständliga utvikningar, dialogen skrivs in direkt i löpande textmassan med bara kommatecken och efterföljande versal som visar när en person talar och en annan svarar. Så det gäller att vara uppmärksam, annars blir det en märklig läsning. Jag är inte så alert utan skummar lite, det är inte tillräckligt intresant för att jag ska orka bry mig om detaljerna. Huvudpersonen ser en videofilm och upptäcker en statist som är en kopia av honom själv. Han letar på mannen och söker upp honom. Det låter som en enkel intrig och det skulle det kunna vara, om inte alla dessa kringelkrokar tilläts. Tröttsamt. Men envis som jag är kommer jag säkert att läsa till slutet.

Ja, och så läser jag Bruno K. Öijer: Samlade dikter emellanåt. Jag försöker verkligen fördjupa mig i dem, han är ju en av få svenska poeter som citeras av otaliga unga människor, så jag inbillade mig att han inte kunde vara obegriplig. Men jag förstår inte så mycket ändå. Det finns ett par dikter som jag verkligen gillar, och några fraser här och där som fastnar i minnet, men annars. Njäe.

McDermid. Hensher

2004-12-18T23:00:00.000+01:00

McDermids The Last Temptation höll hela vägen ut, även om det blev nästan lite väl otäckt för hjältinnan Carol. Romansen tar sig dock, vilket uppväger det hela. Ska bli spännande att läsa nästa bok i serien!

Jag har läst ännu en bok för jobbet, en roman om en ung japanska som i slutet av 1940-talet visar tecken på spetälska och blir förvisad till ett s.k. leprosarium på en ö. Hennes föräldrar och syskon förskjuter henne eftersom sjukdomen innebär skam och vanära för hela familjen, hon tvingas byta namn och glömma sitt tidigare liv. Hon blir kvar på ön resten av sitt liv, med bara några få försök att klara sig på egen hand ute i världen igen. Mycket gripande, men vackert skrivet.

Nu läser jag I lögnens spår av Ann-Christin Hensher - den tredje boken om advokaten Ulrika Stål. Jag har bara läst den första, som är mycket bra, men lyckades inte få tag i andra boken just nu så jag gick direkt på trean. Spelar nog ingen större roll eftersom de är fristående. Jag läser också Bruno K. Öijer Samlade dikter, men jag tycker att han är jäkligt svår att förstå. Man borde nog höra honom själv läsa istället.

Jobbläsning

2004-12-11T19:28:00.000+01:00

Oj vad det är länge sedan jag skrev här. Det har varit stressigt och rörigt i livet, och min läsning har även den varit extremt splittrad. Jag har för jobbets räkning läst

en kanadensisk roman om barn till japanska kamikazepiloter under andra världskriget, i Japan och i Kanada, verkningar av Hiroshimabomben, syskonkärlek m.m.
ett försök till en vuxenbok skriven av en (i vanliga fall) författare av barn- och ungdomslitteratur, mycket charmigt
en bråttomläsning av en tjock amerikansk thriller i Kay Scarpetta-stil som det var lite osäkert om vi skulle lägga bud på (det har förläggaren gjort nu, eftersom jag tyckte att boken var skitbra!), och nu senast
ett (dåligt) svenskt deckarmanus.

För egen del har jag läst ut Barbara Kingsolvers essäer och de flesta var lika bra som jag förväntade mig. De som mest intresserar mig handlar om hur hon ser på USA:s roll i världen. Den här essäsamlingen är ju skriven på nittiotalet så det handlar om bland annat om Gulfkriget. Kingsolver är en av få som ser och förstår varför så många andra nationaliteter hatar amerikaner, och jag önskar att hennes ord kunde nå fram till fler människor. Men hon ses förstås som "anti-patriotisk" i landet där folket sluter upp kring en president som Bush när han startar krig mot Irak och mot bin-Laden. Ibland känner jag en sådan frustration över hur makt och pengar styr världen.

Jag har också avslutat Kerstin Strandbergs En obeskrivlig människa, som jag känner mig besviken på. Den fick fina recensioner men jag känner bara ett stort "jaha". Ganska tråkig och meningslös tycker jag att den är, och så det där jag skrev om tidigare med språket, som fortsatte att irritera mig boken igenom. Så fick den inte Augustpriset heller trots att den var nominerad. På tal om det så har jag inte hunnit läsa Augustvinnaren, Bengt Ohlssons Gregorius, men jag har läst (och älskat) Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och därför känns det självklart att jag vill läsa Gregorius så småningom.

Nu har jag fått låna Val McDermids tredje bok om Tony Hill och Carol Jordan, av en kollega på jobbet. Vi hade animerade diskussioner om böckerna, TV- serien The Wire in the Blood, och relationen mellan Tony och Carol i köket häromdagen, vilket jag tror fick några andra av våra arbetskamrater att bli nyfikna. The Last Temptation heter boken (Den sista frestelsen på svenska) och jag har just börjat i den. Titeln kommer från en versrad av T. S. Eliot som citeras i början av boken, och jag fick lite rysningar av att läsa den så nu ska jag googla efter hela texten på nätet eftersom jag tyvärr inte har Eliot i bokhyllan. Än.

Strandberg

2004-11-25T21:47:00.000+01:00

Idag var jag i personalbokhandeln och utnyttjade julklappen från förlagsgruppen. Det blev mest barnböcker som jag i min tur tänker ge bort i julklapp, men också en bok till mig själv: En obeskrivlig människa av Kerstin Strandberg. Har inte läst något av henne tidigare men den här har fått så bra recensioner och är dessutom nominerad till årets Augustpris. Eftersom jag inte hade någon annan bok i väskan idag (extremt ovanligt!) så kunde jag inte vänta till julafton utan började läsa på tåget hem. Den verkar bra även om jag inte har kommit underfund med den riktigt än. Ett minus är dock att Strandberg skriver mej, dej, säjer (istället för mig, dig, säger) samtidigt som hon späckar texten med ty och liknande lätt ålderdomliga ord. Jag tror att jag är lite allergisk mot den sortens språkanvändning.

Falkenlands diktsamling läste jag ut innan jag somnade igår, jag gillar den verkligen. Det känns som om jag kommer att återvända till den fler gånger.

Och så kollade jag på Kobra på tv och måste fråga mig själv: varför har jag inte läst något av Dave Eggers? Jag gör en mental minnesanteckning om att snarast åtgärda det misstaget.

Nilsson.

2004-11-24T21:15:00.000+01:00

Jag har sträckläst Johanna Nilssons Konsten att vara Ela. Den tjejen kan verkligen skriva! Det kändes befriande att läsa om Ela som vid tjugosex års ålder är lika labil och motvalls som jag har varit sedan jag var sexton sjutton år, och fortfarande är vid trettiotre-och-ett-halvt utan någon ljusning i sikte... Det finns fortfarande två böcker av Johanna som jag inte läst ännu, plus hennes nya som kommer ut till våren. Det känns tryggt.

Fortsätter med lyriken också lite då och då. Just nu Christine Falkenlands Om honom, som överraskar. Jag har lättare att ta till mig den än hennes prosa. Ovanligt, men hennes språk kanske passar bättre för poesi - åtminstone i mina öron. Jag läser en eller två essäer ur Kingsolvers samling innan jag somnar varje kväll, för att de inte ska ta slut så fort. Lyxläsning!

Sampson.

2004-11-21T01:25:00.000+01:00

Jag läser Kingsolver, hennes underfundiga stil gör mig som alltid på gott humör. Det finns en sådan värme och mänsklighet i allt hon skriver, och så är hon fenomenal på att upptäcka alla de små undren som hela tiden utspelar sig i vardagen.

Jag pausade efter några essäer och sträckläste en deckare, Catherine Sampson: Hennes sista bekännelse (Falling Off Air). Den var helt okej, det hände saker hela tiden och huvudpersonen Robin är en journalist som uppfostrar sina ettåriga tvillingar på egen hand när hon blir vittne till en kvinnas fall från en balkong i huset mittemot. Den döda visar sig vara en känd politiker som dessutom tycks veta allt om Robins liv. Naturligtvis räcker det inte med ett dödsfall, utan snart blir fadern till Robins barn dödad - överkörd av någon som satt bakom ratten i Robins bil.
Det verkar som om författaren håller på och skriver fler böcker om Robin. Jag kan nog tänka mig att läsa en till, även om det fanns en del inkonsekventa saker i handlingen i Hennes sista bekännelse.

Jag har just sett En ängel vid mitt bord på TV - berättelsen om den nya zeeländska författaren Janet Frame. Jag har sett filmen förut, och jag har boken (en trilogi) som jag läste för ett tiotal år sedan. Det konstiga är att jag fortfarande har svårt att ta till mig hur sjutton hon kunde bli inspärrad åtta år på mentalsjukhus med den felaktiga diagnosen schizofreni. På något sätt lyckas varken hennes egen bok eller filmatiseringen skildra det på ett rimligt sätt för mig. Det verkar helt taget ur luften när en lärare plötsligt får för sig att hon ska in på psykiatrisk klinik. Jag kände det så när jag läste boken, och jag tycker att det verkar så när jag ser filmen. Men det var väl annorlunda på den tiden - hon föddes 1927 och var en väldigt blyg och tillbakadragen flicka.

Amerikansk familjeroman i manusform.

2004-11-15T21:37:00.000+01:00

Fick ett nytt manus idag som jag började läsa på tåget hem. Det är en amerikansk debutroman om en familj som samlas på en ö utanför Maines kust för att fira faderns sjuttiofemårsdag. Alla tre barnen ska bli föräldrar, även om två av dem inte berättat det för familjen ännu utan tänkt göra det just den här helgen. Det finns lite komplikationer här och var. Verkar helt okej även om jag inte direkt jublar efter sjuttio sidor.

Ska läsa lite till nu innan det är dags för veckans avsnitt av Vita huset på TV. Sedan tror jag att jag ska läsa de sista kapitlen i Någon vid din sida - det kan vara lagom att somna till. Inatt kunde jag inte sova alls så jag tände lampan och läste febrilt mellan kvart över ett och halv tre. Och trots otåligheten över bokens intrig (ja, jag vidhåller att den är förutsägbar, och tillägger gärna att den onde mannen är stereotyp och att jag lika gärna kunde ha tittat på vilken B-thriller som helst) så blev jag inte särskilt sömnig. Det har varit en trött dag idag.

Frostenson. Sparks.

2004-11-14T21:10:00.000+01:00

Det fick bli skummande genom resten av Karkas. Frostenson är för svår för mig. Som en förberedelse inför mina nya arbetsuppgifter - bokklubbsansvar - bestämde jag mig för att läsa en lättare romantisk bok som legat i hyllan ett tag. Nicholas Sparks, Någon vid din sida. Det går snabbt att läsa och han skriver väl inte dåligt direkt men... tja, det är helt enkelt förutsägbart och oengagerande. Jag varvar med Kingsolver.

Harding.

2004-11-13T22:00:00.000+01:00

Denna eviga förkylning som aldrig ger sig! Jag har frusit som en skit hela dagen.

Istället för att börja med Kingsolver fick jag för mig att läsa lyrik. Det blev Gunnar Harding: Det brinnande barnet. Jag har inte läst Harding tidigare och visste inte mycket om hans skrivande. Det visade sig vara dikter om lantstället, trädgård och odling, och om barndomsupplevelser på femtiotalet. Det verkar som om han under uppväxten hade kopplingar till mentalsjukhus, kanske arbetade fadern där eller så var det en bror som var intagen. Ganska lättläst för att vara lyrik, inte så mystiskt tillkrånglat - men heller inget som ger mig särskilt mycket att läsa.

Jag fortsatte in på den svårare banan, med Katarina Frostenson: Karkas. Nu går det trögt. Jag har hört henne läsa ur den utan att förstå och det visade sig inte vara lättare att läsa själv. Boken är snygg i alla fall, den gör sig bra i min bokhyllas blygsamma lyrikavdelning...

Irving. Hellbrand.

2004-11-12T22:38:00.000+01:00

Ta-daa! Första posten i min sprillans nya fabulösa bokblog! Jag har inte orkat skriva bokrecensioner på min hemsida på länge, men tänkte att jag skulle se om det går lättare i det här formatet. Slippa hålla på och fippla med html-koden själv och sådär. Vi får se. Det lär i alla fall bli lite kortare recensioner än tidigare.

Igår läste jag ut John Irvings Änka i ett år, som det tog mig ett bra tag att komma igenom. Inte för att den var dålig, men jag läste ett manus för jobbet parallellt också. Fast visst var den lite tungläst, det måste erkännas. Babblig på något sätt, och lite omständlig med alla bisatser och parenteser, plus att jag irriterade mig oerhört på fixeringen vid sex och bröst. Framför allt under den första delen hade jag svårt för karaktärerna, men det blev bättre. Andra och tredje delen intresserade mig mer eftersom jag gillade Ruth Cole som vuxen. Nåja, mer eller mindre i alla fall. Det är inte precis lätt att älska Irvings karaktärer utan det kräver att man vänjer sig lite. Åtminstone verkar det så - jag har inte läst någon annan av hans böcker, bara sett ett par filmer. Filmen The Door in the Floor som bygger på första delen av Änka i ett år vill jag se, men inte på grund av boken och inte heller skådespelarna. Nej, snarare är det för att jag har sett en trailer och några stillbilder från filmen, och den ser ut att vara så vackert filmad - miljön med Long Islands stränder, och ljuset. I min hylla med olästa böcker finns en annan Irving, Cirkusens son, som jag ska läsa framöver. Inte nu på en gång bara, tror jag har fått tillräckligt stor dos av honom för en tid.

Idag har jag läst Vinthunden av Gertrud Hellbrand, vilket inte tog mer än någon timme eftersom den är rätt kort och framför allt uppdelad i korta avsnitt. Vad ska man säga om den då? Jag tycker att det är bra att någon skriver om så viktiga saker som självdestruktiva unga tjejer som skär sig själva för att "bli tydliga", det är ett växande problem i samhället av idag. Men det var ingen upplyftande läsning utan tvärtom fick den mig att må lite illa. Det är frustrerande att inte kunna gripa in när karaktärer i böcker utsätter sig för så mycket skit. I det här fallet raggar jag-personen män på nätet som vill förnedra henne - binda henne och sandpappra hennes stjärt blodig och fotografera, bland annat. Weird. Men det finns också delar av boken som handlar om andra personer som hon har relationer till, och jag fattar inte kronologin och hur det hänger ihop. Sånt irriterar mig.

Nu har jag bestämt mig för att jag vill läsa något som gör mig glad, det behövs för jag känner mig låg idag. Riktigt låg till och med. Alltså har jag tagit ner min favoritförfattares essäsamling från hyllan. Det är Barbara Kingsolvers High Tide in Tucson - Essays from Now or Never, och den skrev hon för nästan tio år sedan men den är en av de få Kingsolver jag inte läst ännu.